jag saknar den du var. inte den du är.
jag vet inte om du tänker på det själv... men förut så var du helt annorlunda.
nu försöker du bara passa in, vara cool.
när jag började träffa dig och umgås med dig var du söt. det är du inte längre. nu är du "cool" och "snygg" (försöker verkligen att vara, visst du kanske lyckas.)

vissa saker som du håller på med nu hade du aldrig gjort för ett och ett halft år? sen.
jag hatar när sånt här händer. för man tror man känner personen och så förändras allt till det sämre.

du var så jävla underbar förut. felt perfekt. jag saknar det och ditt gamla du.
i slutet blev allt så fel. och nej det är inte bara ditt fel men jag kände att jag inte visste vem du var.
alla förändras och jag försöker deal with it. men det är svårt när allt var så bra innan.

alla bilder är borta, alla saker, nummer, facebook.
men jag hatar att du finns kvar. för dig kommer jag aldrig träffa igen.
det känns svårt, som en hård sten. jag antar att den försvinner.
mer och mer för varje dag. minnerna suddas ut.

jag förösker att inte tänka på det, och det går offtast ganska bra. har alltid så mycket att göra.
men ibland kommer attackerna.
jag vet att det inte är samma för dig och det har jag inte sagt heller.
jag som alltid trodde att det skulle vara vi, men så funkar det ju inte.

har så mycket att berätta.. så mycket att tömma.
ingenting håller för evigt, det visste till och med jag. men allt gick så fort.
nu är du borta för evigt, och snart från mina minnen också. ibland känns det som att du aldrig fanns. har inget kvar.
behövde verkligen skriva av mig, tackochhejförmig.